Kundupplevelser

Vill du dela med dig av din historia, mejla oss på info@gstraining.se så lägger vi in den på sidan

—————————————————————————————

För några år sedan var jag med om en trafikolycka där jag blev påkörd bakifrån. Detta har resulterat i att jag under en lång tid haft en värk & stelhet i nacken som hela tiden funnits där. Styrketräning har underlättat men ej tagit bort den underliggande känslan.

Efter behandling av er så har nu detta totalt försvunnit och jag känner inte längre av någon värk eller stelhet.

Det har helt enkelt tagit bort det som fanns! Otroligt vad detta kan hjälpa. Tack.

Med vänlig hälsning

Piere Nordin

—————————————————————————————

Oxelösund 14/2-18

Magi- en solskenshistoria

För drygt 3 år sedan började min man få problem med sina fötter. Ont att gå, värk och körare som bara vart värre. Han tog kontakt med sjukvården och fick testa olika mediciner, göra en mängd olika undersökningar, tester och röntgen. Men alltid med samma samma resultat.. det är inget fel på dina fötter. Hur kan det Inte vara något fel när det börjar göra så ont att man knappt kan gå? Inte kan gå alls utan ortopediska skor både inne och ute?! Men när det kändes som alla idéer var uttömda fick han ett tips om GS Training Qinopractic & Rehab AB, ringde och berättade om sitt problem och fick en tid hos Göran.

Vi åkte dit en eftermiddag, nyfikna vad som skulle hända. Vi vart varmt omhändertagna på en gång. Jag fick följa med in under behandlingen och titta på. Göran förklarade hela tiden vad han gjorde och berättade vad som hände i kroppen. Så spännande och intressant det var!

När behandlingen sedan var klar och min man ställde sig upp.. jag säger magiskt! Då gick det att gå på golvet utan skor och det gjorde inte ont.

Hade jag inte sett det med egna ögon hade jag inte trott det.

Det kommer att bli några behandlingar till men så mycket piggare, kan sova utan värk och mår så mycket bättre redan.

Det är verkligen en solskenshistoria och vi rekommenderar varmt att söka denna hjälp.

Anneli & Benny Lindblom

—————————————————————————————

”Framåt” var det enda uttryck jag kunde relatera till

Ge aldrig upp, hur illa det än känns.

”Framåt” var det enda jag hade fokus på i trettio år. Stannade inte upp för reflektion och att för att känna efter. Saknade förmågan att på djupet och förmådde mig inte heller att uppleva sann kärlek eller glädje.  Ångesten över att återuppleva de första tjugo åren var för smärtsamt så pressade mig hela tiden. Smärtan att bli avvisad och övergiven under mina första år blev en stark drivkraft till ångesten och den rädslan tog jag ut i olika destruktiva beteenden. Sex, mat och träning blev mina försök att ha kontroll och för att fylla ett outsinligt inre hål.  Jag hade höga krav på mig själv och var aldrig nöjd och bestraffade mig när relationer, prestationer och inre mål inte blev som jag ville.

 

Psykisk ohälsa ansåg jag mig ha först i fyrtioårsåldern med depression efter en slitsam tid som samordnare på ett gruppboende för psykiska funktionsvariationer. Har varit depressiv sedan barn men det uppmärksammade varken min omgivning eller jag förrän nyligen. Mitt första sammanbrott när jag var 24 år efter ett överfall betraktade jag som en tillfällig formsvacka och släppte kontakten med psykiatrin efter två år.  Jag skämdes också för att jag kunde stämplas som psykiskt sjuk och mörkade det med distanskurser på universitetet under samma period.

 

Jag föraktade andra som inte kunde hålla samma tempo som och blev irriterad eller rastlös om jag behövde sänka tempot under kaffepauser, socialt eller under långledigheter. Gillade aldrig att reflektera, stanna upp och berätta hur jag kände mig och ansåg att de människor som gjorde så var förlorare. Omedvetet höll jag en stark inre oro under kontroll på det sättet. En oro som jag då varken hade inre bilder eller ord till. Jag var maktlös då jag inte förstod mina beteenden.

 

Bara den fysiska smärtan uppfattade jag som ett problem

Först när jag fick många fysiska besvär som migrän, tinnitus, magsår och hjärtklappning som jag gick till akuten för flera gånger liksom att jag inte förbättrade mina resultat idrottsligt, började jag bekymra mig för hur det var fatt. Läkarna förstod inte att jag var på väg till utmattningssyndrom och djup depression förrän efter en hjärnskakning . Tog mig sen inte upp ur sängen och allt blev svart. I flera år var jag varken levande eller död. Inga mediciner hjälpte. Jag uppfattade mig inte förmögen att leva och förstod inte heller hur jag skulle bli bättre. Jag kunde gå vilse i för mig kända miljöer, tappa ord, förmågan att planera och se framåt försvann, ljud och ljus kunde stänga av min förmåga att tänka och koncentrera mig på andra. Plötsligt blev jag oerhört rädd för att bli överfallen, våldtagen och utsättas för aggressivitet som jag utsatts för som ung men inte tidigare reagerat på överhuvudtaget.

 

Jag skämdes kopiöst för att jag inte var frisk. Blev sjukskriven på heltid och isolerade mig. Under tio år prövade jag ett tiotal antidepressiva mediciner, en fantastisk heldygnsvård på Vidarkliniken med intregrativ vård som komplement till skolmedicinen, fysioterapeuter, samtalsterapeuter, läkare osv men upplevde ingen förbättring. Jag har också blivit vårdskadad. Jag har bittert fått erfara hur jag blivit sämre av slutenvården. Det tog några år innan jag och min läkare insåg det.  Utan en fast läkarkontakt i flera år hade jag nog inte kommit fram till vad jag blev sämre av.

 

Till sist föll alla bitar på plats

Först nyligen har jag börjat förstå hur allt hänger ihop. Sakta blir jag bättre men resan dit har varit så långsam att jag flera gånger försökt ta mitt liv för att jag inte upplevt att jag kunnat bli bättre.  I snart åtta år har jag varit heltidssjukskriven och fått alla verktyg som tänkas för att reglera mina känslor och hjälpa hjärnan att få vila.  Den dagen jag insåg att jag var tvungen att ändra i stort sett allt jag var och släppa de tidigare målen jag har läkningen kunnat börja. Länge har jag varit olycklig för att min depression inte har gått att medicinera och att jag inte tagit mig tillbaka till lönearbete. Istället koncentrerade jag mig på att finna ett inre lugn och inte exponera mig för miljöer som skapar mer stress. Då minskade också depressionen av sig självt.

 

Mitt recept till bättre hälsa

För det första lärde jag mig acceptera att jag har psykisk ohälsa och att det inte är konstigare än att ha ett brutet ben. Jag är inte heller ensam. Det är faktiskt ovanligare att folk inte har erfarenhet av psykisk ohälsa. Fantastiska Fountain House hjälpte mig att inse att jag har flera friska sidor och att mina diagnoser inte är detsamma som vem jag är som person. Att släppa skammen och stigmat är svårast. Att våga stå upp för den jag är och att min psykiska ohälsa till och med hjälpt mig bli en bättre människa. Mitt liv har blivit bättre på många sätt efter sjukskrivningen.

 

Den kanske viktigaste delen av mitt recept är att omge sig med människor som bidrar till utveckling och att skapa ett meningsfullt socialt sammanhang. Människor som hjälper mig att bättre förstå vad jag går igenom är ovärderliga. Det tar ibland tid att inse vilka de är och i mitt fall blev det Göran Salaj med sina stora kunskaper om kroppen och som snabbt minskar olika sorters smärtor. Han har jag gått till i minst femton år och han har alltid funnits till hands. Tommy Tedelund på Telge rehab har lärt mig vad jag klarar av att träna med och vad jag bör undvika, Ursula Flatters från Vidarkliniken har hjälpt mig förstå att det finns många aspekter att tänka på för att skapa ett hälsosamt liv långt mer än svensk traditionell vård ger och Peder Björling som har varit den läkare jag mest litat på under en längre tid genom sitt jämlika och varmt medmänskliga stöd, liksom Johan Söderlund som bokstavligen räddat mitt liv genom sitt sätt att arbeta. Nu är min smala lycka en traumaterapi med fantastiska Kim Tyden på Wonsa som hjälper mig reglera all ångest, flashbacks och spänningar jag har i kroppen och där jag slipper återtraumatisera mig genom att tala om det som hänt. Alla dessa nämnda personer är professionella och är specialister av olika slag som jag har haft turen att få återkomma till under flera år.

 

Vänner och sociala sammanhang är också lika viktigt viktigt vilka jag fått via Fountain House. Få har stannat kvar med mig sedan jag blev sjuk och dessa personer är jag djupt tacksam över att ha. Stödgrupper som till exempel tolvstegsprogrammet erbjuder är nog det sammanhang som jag kunnat knyta ihop hela påsen med verktyg för att få ett rikt liv.

 

Jag såg också till att minska utgifterna för att slippa känna att jag inte kunde leva på sjukpenning. Att se besparingarna försvinna och ändå inte ha råd med tandläkarbesök eller nya glasögon fick mig att uppleva livets slut som socialbidragstagare och känna mig värdelös som människa när jag inte kunde vara produktiv. Att inte ha ekonomisk makt över vardagsutgifterna belastar tillfrisknandetakten plågade mig länge.

 

Att hitta sätt att vila hjärnan så ofta som möjligt kommer alltid att vara viktigt för mig som utmattad. Hjärnan är känsligare än andras efter ett allvarligt tillstånd av utmattning. Mina sätt är att regelbundet promenera långsamt i skogen, en viss typ av massage, långa varma duschar, frigörande dans, meditera korta stunder varje dag utan att styra tankarna, att alltid försöka vara medveten om de känslor jag upplever och acceptera alla de känslor jag har istället för att undvika dem.  Jag undviker också att titta på våld och har slutat att pressa mig som förr så jag inte återtraumatiserar mig.

 

Idag kan jag ibland få en tanke om att det är enklare att dö än att försöka leva men kan sen konstatera att det just bara är en tanke även om den kan kännas smärtsam att ha. Ingen styr sina tankar utan det jag kan göra är att välja vilken tanke jag ska agera från.

 

Att välja sysselsättning utifrån en accepterande arbetsplats är också väldigt viktigt för mig och jag har valt att fördjupa mig i att hjälpa andra att bättre förstå psykisk ohälsa på olika sätt. Jag informerar gärna alla som är intresserade av hur överlägsen Fountain House är för att hjälpa personer med psykisk ohälsa i att utvecklas i yrkeslivet och att växa som människor. Jag stöttar gärna människor att tala om sin psykiska ohälsa som moderator på Minds Forum och jag hjälper beställare via RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) att utvärdera psykiatrisk vård och omsorg i min egenskap som brukarrevisor.

 

Sist men inte minst så undviker jag numera platser som ökar min stress så länge som mina trauman triggas där många människor vistas, miljöer där folk både pratar och lyssnar på musik, etcetera. Vissa ränder går inte att tvätta bort ur mig så då får jag anpassa mig till det. Att ha acceptans till vad jag kan förändra och inte är oerhört viktigt på vägen till bättre hälsa.

 

Det enda jag saknar ur mitt gamla liv är ambitionen att få bestiga höga berg. Men det kan jag stå ut med att det inte blir av. Mitt spänningssökande kanske kan ersättas med att hoppa fallskärm?

 

Livet är värt att leva, för utan liv jag ingenting.

Ulrika Westberg

—————————————————————————————